Om innehavarna..
Vår familj består av två glada gotlänningar och deras 2 stackars norrländska bortbytingar till barn. Här i Härnösand, där vi bor, har vi gjort oss kända som "kaninfamiljen"..
Iaf så inbillar jag mig att jag är lite galen ibland när jag packar flakmoppen full med kaninhinder och rattar den genom city, med det krulliga håret fladdrandes i vinden..
Det har funnits kaniner i familjens ägo sedan 2001 och de har bara ökat, liksom burarna, hindrena och ytorna i huset vår kära hobby tar upp. För tillfället har vi ett helt rum (40-50 m2?) i huset som är helt belägrat av diverse kaninprylar. Därinne bor också en liten galen kanin som rymmer ur sin metershöga hage ständigt och tvingar päronen att springa upp på nätterna och fånga in den lilla busen...
Agnes heter jag som är den mest aktiva, lillasyster Elsa har också flera kaniner och tävlar. Mamma Ulrika har också en egen kanin som hon tävlar.
Vi har turen att ha två väldigt engagerade föräldrar, som alltid ställer upp och skjutsar till tävlingar, hyr släp åt klubben när det behövs (vi har inget eget i klubben), bygger, målar och snickrar hinder och burar.. För att inte tala om den gången vi åkte in i gamla stan med bilen för att hämta det kombinerade höjd/längdhindret klubben skulle köpa och först fick packa om den knökfullla bilen och sedan råkade ut för motorstopp, och fick knuffa igång bilen igen mitt i folkmassan.. Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinsamt.
Pappa är också väldigt duktig på att skämma bort våra fyrfotingar och sågar gärna ner små träd, plockar litervis med maskrosblad och delar ut, de går ingen nöd på de här djuren..
Pappa är speciellt fäst vid några kaniner som han ofta klappar på. En av våra första kaniner, Kajsa (hankanin=]) brukade han ha sittandes på axel i timtal när familjen satt i soffan och såg på tv.. Det var också en sådan gång som vi visste att Kajsa var jättesjuk, satt i hans knä och plötsligt flög iväg ner på golvet, gjorde några dödsryckningar och somnade in för alltid... Det var flera år sedan men pappa pratar fortfarande om att han saknar honom, ingen av våra andra kaniner uppskattar att titta på tv som han gjorde.
Varje år åker hela familjen på semester i en månad ungefär dit våra päron härstammar, gotland! Våra kära fyrfotingar hänger alltid med såklart, men det har blivit knepigare för varje år som går.. Det har blivit ganska många kaninburar att ta med och packningen tar upp större och större del av bilen... Till slut kom vi fram till att alla inte får plats i bilen och någon måste väck..
Från och med då så kör pappa alltid motorcykel ner, och resten av oss åker bil =)
Inte för att han har klagat...
Iaf så inbillar jag mig att jag är lite galen ibland när jag packar flakmoppen full med kaninhinder och rattar den genom city, med det krulliga håret fladdrandes i vinden..
Det har funnits kaniner i familjens ägo sedan 2001 och de har bara ökat, liksom burarna, hindrena och ytorna i huset vår kära hobby tar upp. För tillfället har vi ett helt rum (40-50 m2?) i huset som är helt belägrat av diverse kaninprylar. Därinne bor också en liten galen kanin som rymmer ur sin metershöga hage ständigt och tvingar päronen att springa upp på nätterna och fånga in den lilla busen...
Agnes heter jag som är den mest aktiva, lillasyster Elsa har också flera kaniner och tävlar. Mamma Ulrika har också en egen kanin som hon tävlar.
Vi har turen att ha två väldigt engagerade föräldrar, som alltid ställer upp och skjutsar till tävlingar, hyr släp åt klubben när det behövs (vi har inget eget i klubben), bygger, målar och snickrar hinder och burar.. För att inte tala om den gången vi åkte in i gamla stan med bilen för att hämta det kombinerade höjd/längdhindret klubben skulle köpa och först fick packa om den knökfullla bilen och sedan råkade ut för motorstopp, och fick knuffa igång bilen igen mitt i folkmassan.. Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinsamt.
Pappa är också väldigt duktig på att skämma bort våra fyrfotingar och sågar gärna ner små träd, plockar litervis med maskrosblad och delar ut, de går ingen nöd på de här djuren..
Pappa är speciellt fäst vid några kaniner som han ofta klappar på. En av våra första kaniner, Kajsa (hankanin=]) brukade han ha sittandes på axel i timtal när familjen satt i soffan och såg på tv.. Det var också en sådan gång som vi visste att Kajsa var jättesjuk, satt i hans knä och plötsligt flög iväg ner på golvet, gjorde några dödsryckningar och somnade in för alltid... Det var flera år sedan men pappa pratar fortfarande om att han saknar honom, ingen av våra andra kaniner uppskattar att titta på tv som han gjorde.
Varje år åker hela familjen på semester i en månad ungefär dit våra päron härstammar, gotland! Våra kära fyrfotingar hänger alltid med såklart, men det har blivit knepigare för varje år som går.. Det har blivit ganska många kaninburar att ta med och packningen tar upp större och större del av bilen... Till slut kom vi fram till att alla inte får plats i bilen och någon måste väck..
Från och med då så kör pappa alltid motorcykel ner, och resten av oss åker bil =)
Inte för att han har klagat...